• NEWS :
  • DISCOGRAPHY :

    Soundofmusic. Thomas Millroth.10/10/2014.

    Pianisten Henri Roger har ett stadigt flöde i sina improvisationer. De gungar framåt med perfekt kontrollerat anslag. Det är som om varje ton som lyfter har precis den skjuts som behövs. Gitarristen Noël Akchoté spelar på ett helt annat vis med hackande repetitiv ton som gärna ekar litet grand. Ungefär som om The Shadows hade kommit på bättre tankar och tagit med Derek Bailey i bandet. Fast överfört på en enda musiker. Effekten av dessa två så olika flöden är överväldigande. Roger bygger långa linjer av fasta toner i en ganska våldsamt krängande rytm och Akchoté svarar med svaj och eko i en piskande stil som drar i pianots linjer.

    Och det svänger. Det svänger oavlåtligt. På första cd:n i fyra medellånga stycken, på andra cd:n i två sugande långa, hypnotiska improvisationer. Först alltså ett slags kortisar, trevande möten där de kommer överens om musikens möjligheter och sedan ett par utförliga långa improvisationer. De har hört hur de kan skapa en spänning med sin blandning av repetition och rytm. Där finns alltid en glipa mellan dem som vidgas och tätas.

    För det mesta håller de en någorlunda måttlig ljudstyrka, de spelar inåtvänt som om de vore jazzmusiker, nöjda att få det hela att svänga. Men alltid med publikens öron i tanke. Svänget sätter igång och drar båda med sig. Då håller grundidén med små variationer. Det blir tätt, mycket tätt, men ändå ganska mjukt. Deras musik är liksom mer ett animerat resonemang än ett gräl. Ibland är de helt överens, men långt ifrån alltid, och då sjunker tonläget, volymen, till större eftertänksamhet, som om de båda drabbats av grubblerier. Olösta. Lösningarna finner de i up-tempo, som det sades i jazzkretsar, då det gick litet fortare.

    Det här är så nära en jazzskiva det går att komma, utan att egentligen vara det, men de har nog närmat sig jazzsvänget bakifrån, backat in i detta rum. Duon är ett enda långt sväng-rum. Och – det är viktigt – den avskalade hänsynslösheten gentemot givna konventioner är det som ligger långt före någon jazzreferens.
    Som min egen referens i första hand vågar jag minnas, utan att pröva det, hur jag lyssnade på tidig Cecil Taylor eller Keith Tippett. Bara för att så fort jag skrivit den meningen, ångra mig. Den får stå kvar ändå, för då vet ni först vilket intrycket musiken ger bara för att ni ska vara beredda att ta till er en alldeles unik frispelande duoskiva mellan gitarr och piano.
    Soundofmusic

    x
  • BIOGRAPHY :
  • STREAMING and DOWNLOADS : : A selection of musics from the albums released by Facing You / IMR, le Petit Label, Believe
  • VIDEOS DVD "Exsurgences" :
  • LINKS :
  • CONTACT